I'm going under...

Har vid tidigare tillfälle berättat hur sällskapssjuk jag är & hur otroligt  jobbigt jag tycker det är att vara ensam.
Att i 13 år levt med 1-4 personer ständigt vid min sida & nu helt plötsligt tvingas vara helt ensam varannan vecka är för mig ren tortyr.
Hade tagit mig ur allt nattsvarta som bosatt sig i min själ under ett långt tag & som kvävde all min livsglädje.
Men nu känner jag hur jag är på väg att halka tillbaka.

Jag är en person som alltid månar om alla andra, som stöttar, lyssnar, håller om & bara finns där när andra mår dåligt.
Därför tycker jag nu att det är skitjobbigt att jag, när jag behöver sällskap & värme, ska behöva tigga & be om det.
Att mina rop dessutom ignoreras är ju hjärtskärande.
Ska jag bara behöva ge, ge & ge & aldrig få igen?
Orkar inte mer.