Svacka...

Idag på hemvägen efter avslutat arbetspass kände jag en våg av hopplöshet bara komma sköljande över mig. Har under en rätt lång tid känt frid & lugn i själen, men nu börjar jag känna mig liten & värdelös igen.
Ledsen över att bara få vara med mina kottar varannan vecka...födde dem inte till världen för att vara ifrån dem.
Känner mig dessutom helt otillräcklig som mamma.
Innan separation, flytt & varannanveckasmumbojumbo hade jag alltid stenkoll på när läxor /lappar skulle vara inlämnade, gympapåse/krukor/plastpåsar/toarullar...you name it skulle med. Nu känner jag mig halv de veckorna jag måste förtränga barnen för att orka leva & andas, & helt värdelös, otillräcklig & lättirriterad de veckorna de är hos mig.
På jobbet känner jag mig även disträ, värdelös & som jag inte levererar ett bra resultat...känner mig inte som den glada uppåt personlighet som jag annars är.
Orkar inte ta hand om mig själv heller....skulle helst av allt bara vilja ligga & gråta under en stenbumling ute i mörkaste skogarna eller sova bort tiden tills dess jag vaknar lycklig igen.

Vet ärligt talat inte vad jag skulle göra om jag inte haft Ia här hos mig nu. Spelar ingen roll om vi pratar eller om sitter i varsitt rum. Bara känslan att man inte är helt ensam, övergiven & att slippa ligga & sova där ensam i dubbelsängen på natten, tiden på dygnet då allt det mörka & tunga förstärks. Gör att jag f.t. orkar rycka upp mig tillräckligt för att tvinga mig igenom dagen. All kärlek till dig ♥

Snällasnällasnälla, ge mig mitt liv tillbaka. Vill känna mig glad, stark, lycklig & vacker. Orkar inte gå på standby länge till! :(