Trodde att känslan av att vara övergiven skulle försvinna så fort jag flyttat från huset. Men här sitter jag i min finafinafina lägenhet och känner mig helt tom och ensam trots att jag har en hel armada bestående av familj, jobbfamiljen, vänner och mina älskade små som alla älskar och stöttar mig. Jag _är_ ju inte ensam. Men det _känns_ så i vilket fall som helst.
Nej, jag saknar INTE honom, han som satte i system att ljuga, psyka och bedra mig och som skadade mig mer än han någonsin kommer förstå.
Saknar väl bara känslan av att få vara riktigt lycklig och att inte ständigt gå omkring med en klump i magen. _Har_ redan vid ett tillfälle fått chansen att få må och känna på detta sättet i år. Kan ju tycka att jag borde ha Karma med mig efter all skit jag fått uthärda, återstår väl bara att se.
Tills dess, känn er fria att komma och rädda mig från åtminstone ett par timmars ensamhet. På Manillagatan 19a ligger min fiiinfina lägenhet :)
*pUsS*
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar